Kämpar på i vardagen någonstanns mellan verklighet och dröm. Den senaste veckan har inte min mage gått till det bättre utan sämre. Jag har inte alls mått bra och efter att ha ätit en vanlig jävla soppa igår efter jobbet mådde jag så dåligt att jag inte visste vart jag skulle göra av mig själv. Jag kunde bara sitta upp och inte ligga ner pga smärtan i magen. Inte mycket sömn och jag insåg att nu räcker det, jag måste ta tag i det. Klockan ringde kl 8 och jag steg upp för att gå till jobbet. Jag tänkte att detta ska inte hindra mig! Jag var mör i kroppen och trött som ett as. Men jag tog mig till jobbet och klarade dagen. Har mått helt okej men inte helt 100. Jag lever på fil, banan, nyponsoppa och proviva. Det är det enda jag kan äta i små mängder. Jag har suttit i telefon i en timme och pratat med rådgivningar och de säger att det med  troligen är IBS eller DYSPEPSI alltså magkatarr. Och det tvivlar jag inte på för det är det som jag levt med sedan jag gick i nionde klass. Men jag kan aldrig lära mig. Jag oroar mig för allt. Att det är något allvarligt, att må dåligt när jag är bland folk eller när jag ska göra saker. De sa också att det kan uppkomma av stress och visst jag är en jäkligt stressig person som har svårt att varva ner. 

 

Under de stunder jag mår dåligt förbannar jag allt och undrar varför just jag av alla människor har haft oturen att drabbas med detta och behöva leva med det och när jag mår bra älskar jag livet, är peppad på allt och ser att ingenting är omöjligt. Jag måste vara stark och stå på mig. Inte vara så rädd, inte vara så feg och framför allt inte gå ner mig. Jag hatar att må dåligt. Det är det absolut värsta jag vet. Det förstör så mycket. 

 

Just nu sitter jag och lyssnar på musik och känner mig allmänt flummig på många sätt. Vet inte riktigt hur jag ska tänka och försöker att inte känna efter för mycket. Musiken gör mig på så bra humör och utan den hade jag kanske inte suttit här idag. Jag har en lång historia bakom mig och allt präglas bara av en sak, min mage. Jag är så jävla pepp på livet men jag håller det tillbaks för jag vet att det kan ändras på en minut. 

 

Jag har i alla fall bestämt mig, livet är alldeles för värdefullt för att en sådan sak ska tycka ner mig. Jag måste vara stark. För någonstanns i mörkret finns ljuset.