Ångesten och räddslan har varit total i flera veckor inför den här jäkla gastroskopin men jag ville göra det så jävla gärna bara för att få ett svar på flera års magbesvär. Så idag var det dags. Fick inte äta eller dricka på flera timmar innan. Kan klara mig när det gäller att inte äta men att inte få dricka vatten är hemskt men det gick faktiskt bra utan dricka med. Tror någonstanns att jag var mentalt förberedd och jag var ganska lugn på vägen dit. Redan kl 8 på morgonen hade jag tid. Jag hade bestämmt mig, jag skulle göra det! Som tur väl var hade jag min fina sambo med mig och det var en sådan tygghet! Hade aldrig klarat det själv. 

 

I flera veckor har jag fantiserat om hur det kommer att vara, haft ångest, gråtit och haft panik så när jag väl satt där inne så tänkte jag inte så mycket. Fick bedövning i halsen(bad om det) och de förklarade hur det gick till. Näör jag fick se slangen blev jag mindre glad. Den var så mycket tjockare än vad jag trott. Så någonstanns där blev jag paralyserad och bara gjorde som de sa. De sa i alla fall till mig att jag inte skulle kräkas så då blev jag lugnare för det är min värsta skräck. Sen så hände allt bara utan att jag hann tänka efter. Fick bita på den där jävla ringen medans tre doktorer/sköteskor hejade på mig och min sambo stod bakom och höll mig i handen. Om jag ska vara ärlig vet jag inte vilka tankar som gick genom huvudet men det var ingen trevlig upplevelse. Klöktes gång på gång och när de väl började komma ner i magen kändes det riktigt obehagligt. Då fick jag panik, börjae sprattla och viskade snyftande nej. Men jag lugnade ganska snabbt ner mig då tankarna "jag ska fan klara detta" kom tillbaka. Jag lyssnade mycket på vad de andra sa, att det gick bra och att jag var duktig. Men just själva biten när de var i magen var hemsk. När de väl tagit upp slangen rann tårarna och jag kunde inte prata. 

 

När jag väl samlat mig så fick jag reda på att allt såg bra ut och det var inget som såg konstigt ut i min mage. Det kändes lite konstigt med atnke på alla år av smärta och illamående och just där och då stod det klart. Stress och oron är boven som bor i min kropp.På ett sätt är det skönt att veta att min mage är frisk men på ett sätt så känns det synd att de inte hittade ett fel. Nu vet jag väl ganska klart att det är stress men det löser inte problemet. Och jag måste börja leta efter en behandling igen. Helt ärligt vet jag inte vad jag ska göra fortsättningsvis. Jag mår fortfarande inte bra och jag har smärtor som jag vill ska försvinna.

 

Jag är ganska tomm just nu och fruktansvärt trött efter morgonen. Bedövningen har börjat släppa och det gör ganska on i halsen och magen bubblar och värker. Paniken kom därför tillbaka och jag började gråta hejdlöst när jag tänkte på känslan och paniken imorse. Nu ska jag bara ligga inne under täcket hela dagen. Försöka lugna ner mig och inte ha ångest, stress och oror över resten av veckan som är full med jobb. Att detta är över släppte en stor sten från mitt hjärta och det är nog både av lättnad och räddsla tårarna rinner ner för mina kinder. Det är ju inget fel på mig mage.