Kan ni tro det?! Jag har ännu en gång haft den största oturen man kan ha. Jag trodde att det räckte att vara sjuk konstant och må dåligt som bara den i 1,5 månad. Men det som hände inatt tar verkligen alla rekord. Precis alla!

 

Natten till fredagen ramlar jag över en grind i mörkret, ut på vårt stengolv och landar med knät före! Aj, aj, aj, kan jag säga. Jag tordde på riktigt att jag krossade min knäskål och la mig ner på golvet och gallskrek. Min pojkvän kommer springades och jag kan säga att det tog ett tag innan han fick mig lugn och jag kunde berätta vad som hände. Resten av natten var inget vidare. Knappt ingen sömn pga smärtan i knät. Kunde inte stödja på det och vi försökte att vänta och vrida på det bara för att se vad som kunde vara skadat. Jag bara grät och grät. Det var inte vad jag räknat med. En fredag kväll, jag var på strålande humör innan allt hände och var glad jag jag äntligen började bli frisk och jag var laddad inför en helg med jobb. Så händer detta och min värld bara går under. Främst för att jag inte vill vara borta från jobbet ännu mer. Somnar efter några timmar. Stiger upp på morgonen för att se om jag kan stödja på benet när jag ändå ska gå på toa. Men den smärtan är inte rolig och benet bara viker sig. Jag lyckas ta mig till toan, sätter mig ner då jag känner att jag börjar bli kall upp mot huvudet. Det börjar svattna för ögonen och jag reser mig upp, går förbi spegeln och får en chock. Alldeles kritvit i ansiktet och det blir bara värre med svartnandet. Jag ropar på min pojkvän och säger att jag nog håller på att svimma. Han kommer och jag stödjer mig emot honom. 

 

Sen minns jag inget mer för när jag öppnar ögonen känns det som jag sovit riktigt gått och jag ser min pojkvän står över mig och jag ligger på golvet. Jag har alltså svimmat av. På riktigt. Jag har aldrig svimmat och det var så läskigt. Tur att min pojkvän tog emot mig!

 

Det var bara att ge sig av till akuten där väntan, röntgen och en massa kännande på mitt knä väntade. Man kom fram till att knät inte vara krossat och heller ingen spricka i det. Mer kunde de inte göra idag utan de måste vänta tills den värsta svullnaden har lagt sig och det ömma så de kan ta reda på vad som är sönder i knät. Med mig fick jag kryckor som jag nu haltar runt på. Ont gör det, trött är jag och rädd som fan. Jag är rädd att jag ska få men för livet, att inte kunna träna mer elller gå långa sträckor. Mer finns inte att göra än att vänta och jobb blir det inte på några dagar. Jag skämdes som en hund när jag skulle ringa och sjuksriva mig för fjärde gången på bara ett litet tag. Vad händer med min kropp!? Jag är så arg på mig själv för detta, att jag nu sitter i soffan med ett bultande knä som jag inte vet om jag kommer kunna använda ordentligt i framtiden.

 

Trots allt detta är jag ändå glad för en sak och det är allt stöd från min underbara pojkvän. Under tiden jag har varit sjuk så har han ställt upp på mig så fruktansvärt och jag är tacksam så det finns inga ord. Tänk om han tex inte hade tagit emot mig när jag svimmat idag, då kanske jag hade haft en spräckt skalle också. Han har fått mig att skratta även i de svåraste stunderna. Det går knappt med ord att beskriva vilket stöd och vilken trygghet han är. Men han brevid mig klarar jag allt. Så känns det.

 

Jag är lite eländig nu men ändå så himla tacksam<3