Stress är just nu mitt allra största problem och jag kunde något aldrig drömma om vad stress faktiskt kan göra med din kropp. Du kan misstänks alla möjliga sjukdomar och tro att det på riktigt är något allvarligt gång på gång då det i slutändan bara var stress.

 

i detta fallet har jag bara mig själv att skylla. Jag har alltid varit väldigt aktiv och sprallig av mig brev har haft en lugn sida också. Och det visar jag fortfarande men vad som inte syns utåt syns inte. Det kan pågå så mycket på insidan som ingen ens kunde ana.

 

Stressen har gjort mig illa i en väldigt läng tid nu det är bara det att jag inte vetat om det. Tillslut får kroppen nog och det är då det är dags att tänka efter.

 

Mitt beteende har varit detsamma i säkert 1 år men det har stegvis och knappt märkbart blivit allt värre och värre. Och när det även börjar påverka sömnen så mår såklart inte kroppen bra tillslut. Jag stressar upp mig för ynka småsaker som tex att jag råkar köra till jobber två minuter senare än när jag brukar köra, stressar som en galning, gasen i botten och dåligt betende i trafiken när det i själva verket är skit samma. De där 2 minuterna gör ingen skillnad men när jag väl kommer till jobbet helt sönderstressad och det ändå är 10 min kvar tills jag ska börja är det redan försent. Pulsen är redan hög, hjärtat slår och man vet inte riktigt vart man ska göra av sig själv och all adrenalin. Att hela tiden ha något man måste göra tycker man och kan inte sitta stilla i två sekunder även fast man verkligen borde och det man tycker är så viktigt att göra är strunt samma! Och att hela tiden behöva pilla på något eller göra något samtidigt som man äter det är fel och det är farligt.

 

Efter min semester så har jag varit ständigt på högvarv. Mycket jobb och uppbokad på lediga tider fyllt av andra större saker som resor eller mindre saker som tandläkartider. Allt det där, stort som litet, samlas i huvudet, maler varenda eviga minut i huvudet. Framåt tillbaks. Jag vill ha kontroll, jag vill veta hur det kommer hända, var och när. Jag vill ha 110% koll. Men varför? Egentligen finns det ingen anledning för jag kan inte påverka sådana saker. De bara händer och de blir som de blir. Ändå så kan jag inte släppa dem och de plågar mig natt som dag. Jag är utom existens för något annat än att bara traggla flera månader av händelser i huvudet. Tillsut är allt bara som ett ihoptrasslat garnnystan i huvudet och det blir kaos. Jag kan inte längre dela upp tankarna och då får jag panik. Jag har inte längre någon kontroll och har jag inte det så kan allt gå fel. 

 

Jag älskar att ha en uppbokad vardag men jag kan inte hantera det. Jag ser inte det som händer nu utan jag ser det som händer imorgon eller kanske en månad framöver. Jag ser allt som kan gå fel, allt som inte får hända och allt är negativt. I grunden handlar allt om att inte få misslyckas. Det är det värsta som kan hända. Misslyckas man får man stå med skamm och ser sig som en oduglig människa. Det är i alla fall vad jag tror men i själva verket är det absolut inte så. Jag kan bara göra det jag kan, det jag är bra på och jag är ingen övermänniska. Men att tänka så för mig är näst intill omöjligt. Jag måste ju veta vad jag gör.

 

Att bli av med stress är svårare än vad jag trodde och jag har knappt börjat. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska göra utan jag vet bara att jag måste. Jag måste vara i nuet och inte redan flera dagar framåt. Men fy fan vad det är svårt! Och att säga att man inte har tid det finns egentligen inte. Man tar sig tid och det är bara du själv som kan bestämma över din tid och påverka den. Jag måste ta mig tid till just en sak. Att ta det lugnt. Jag har tackat ja till allt de senaste månaderna och varit uppbokat flera helger framöver och så var det måndag igen med måste jobba, måste träna, måste städa, måste handla, måste laga mat....

 

Det jag måste göra är att bestämma mig för vad jag ska prioritera. Mig själv eller annat. I detta fall måste jag tänka på mig själv väldigt mycket och all tid jag får chans till att vila och ta det lugnt är dyrbar tid. Jag måste göra det saker som jag tycker om och det som gör mig lugnt. När jag i morse tog med hunden ner till bryggan, satte mig där i solen och tittade ut över vattnet för att bara höra vinden i träden och andas frisk luft förstår jag hur sällan jag stannar upp och njuter av det liv som faktiskt är just nu. Det är just sådanna tillfällen jag måste prioritera före allt annat, i kombination av allt annat. Annars vet jag inte vad som kommer hända. 

 

Att ha tryck över bröstet, illamående och yrsel när man är endast 22 år gammal av stress är inte okej.....